alexandradjenfer

2018-01-05

Nått jag skrev för flera månader sen.

 

Jag har inte orkat sminka mig, inte heller fixat håret. Det numera korta blonda håret sitter uppsatt i en tight hästsvans och där får det sitta. 

 

Idag känns det okej. Hanterbart. Jag kom till jobbet och kollegorna frågade hur det var. Jag svarade ”okej” sen var det inte mer med det. Kollegan snett mitt emot. Hon kollade på mig och sa ”vissa dagar är bättre än andra, så är det. Det är ju som någon chock man går igenom. Först förstår man inte sen kommer det bara, som en smäll”. Vad rätt hon hade. 

 

För det var ju så bra? Det skulle ju vara du och jag. 

 

Du går omkring där i din vardag. Du spelar innebandy med grabbarna och kollar hockey. Du sitter hemma och kollar på matchen, när Sverige mötte USA och vann. Nu står vi klara för JVM-final och möter Kanada. Jag älskar att se hur mycket du brinner för just hockey. Hur viktigt det är för dig. 

 

Idag känns det bättre att va på jobbet. Att tänka på annat. Att få skratta lite med kollegorna. Det går bra. Även om det hugger till i hjärtat ibland. 

 

Egentligen är det inte du som är problemet. Det vet jag. Men när vi bröt så var det som om allt som gjort så ont kändes 100 gånger mer. 

 

Hela det här som va roligt med tinder och det där byttes mot åh va roligt, vi. 

 

14:52 jag spricker. 

gos

Dem senaste dagarna har bestått av bad, bad och ännu mer bad. Med tanken på värmen är det väl ändå det bästa man kan göra. 

" jag såg min ungdom trampa gasen i botten och sen köra rakt in i en bergvägg"

 

 

Det har snart gått tre veckor sen jag försökte ta mitt eget liv. Tiden går fort och jag har hunnit tänka mycket, väldigt mycket. Hur det kunde bli så illa, vad jag gjorde mot mig själv och vad som fick mig att tappa det. Jag har reflekterat mycket över vad som förde mig över kanten, hur jag blev sämre än någonsin tidigare. 

Överprestation. Jag har alltid varit driven, driven på mitt egna sätt men driven. Det senaste halvåret har varit värre än vanligt, jag ville bli så jävla mycket bättre. Jag lät inte mig själv må dåligt och jag hann inte riktigt ikapp med mig själv. Jag bara körde, körde rakt in i en bergvägg och nu vet jag inte hur jag ska ta bort från den. 

Vid årskiftet, ja på självaste nyårsafton faktiskt. Tog en relation jag värdesatt allt för mycket slut, jag gick sönder. Det rann över. För med honom gjorde inte allt det där onda så jävla ont och med honom var jag trygg även om relationen var skit egentligen. Det har jag insett såhär i efterhand men han gjorde mig genuint glad, nästan lycklig när jag var med honom. Därav gjorde det så jävla ont att det försvann. Efter det tog det mig veckor innan jag kom ut ur någon slags dvala. Det triggade mig.

 

"Nu jävlar ska jag bli så bra jag kan bli, jag har inget att förlora!" så gick tankarna. Jag började träna MINST en gång per dag, gärna 6-7 dagar i veckan. Tänkte konstant på vad som var nyttigt och inte, flexade i spegeln för att se om musklerna syntes lite mer, planerade varenda måltid och vägrade ge mig för sötsug eller liknande. Jag var fixerad vid resultat och blev aldrig nöjd, trots det växte självförtroendet ändå lite mer för varje dag, men jag kunde hela tiden bli bättre. 

Inte nog med att jag planerade mina dagar efter träning och måltider hade jag även mitt heltidsjobb att tänka på. Där ville jag leverera, jag ville växa och visa hur jävla bra jag kan vara. Försöka motbevisa hjärnspökena som sa motsatsen. Jag tog nästan vartenda övertidspass jag kunde och körde på högsta växel. Jag har aldrig jämfört mig med andra på jobbet men vill alltid göra bättre ifrån mig, kanske gjorde jag bra idag men jag kan göra bättre imorgon. 

"Partyprinsessan Joppa". Hon fanns med. Det var inte bara en gång i veckan, minst två men helst tre. Ville vara så snygg som möjligt och helst "njuta" av alldeles för många öl. På utsidan var det helt fantastiskt, jag levde ju life. Men med alkohol kom dåliga beslut och med det ångest. 

 

Jag skulle hinna med allt, ALLT. Helst två träningspass om dagen, övertid både vardag och helg samt vara ute på krog och bar var och varannan dag. Jag trodde det var det jag ville, att det var så jag skulle börja må bra igen. Jag tror många tänkte att det var bra, för det såg ju så jävla bra ut. Alltid fina, intressanta bilder på Instagram och händelserika mystories på snapchat. Nu när man reflekterar över det är det inte så konstigt att det blev som det blev. Allt detta på redan en instabil grund, det är som gjort för att rasa. Full fart rakt in i väggen och nu vet jag inte hur jag ska ta mig upp på påfarten igen. 

 

Jag önska att jag hade chillat, tagit det lugnt, andats och insett att man måste njuta av livet och lyssna på sin kropp när det säger stopp. 

watch the sunset

Idag har inte varit en bra dag, det har varit väldigt mycket ångest och väldigt mycket sömn. Har spenderat hela dagen i sängen/soffan framför youtube och även serien White Collar, rekommenderar. Det är lite så mitt liv ser ut just nu, vissa dagar orkar jag mer än andra men de senaste två dagarna har varit väldigt energilösa. Var även hos Psykologen för första gången igår och vi kom fram till väldigt mycket och jag har oerhört mycket att jobba på innan jag är på benen igen. Men det är väl antagligen botten nu I guess, då går det väl bara uppåt. 

Vissa dagar är som sagt bättre än andra och dagarna det är riktigt dåligt tar jag mig knappt upp ur sängen vilket ger ännu mer ångest för att jag inte klarar av sånt som är så jävla självklart. 
Oftast är det dem små momenten i min vardag som jag inte klarar av, som att diska, städa, lagat mat. Det är som att bestiga berg vissa dagar. Och jag kastar så mycket skit på mig själv för att jag är så pass svag att jag inte ens klarar av det. Men samtidigt är det okej, det är okej att inte orka. Fan. 

Känns skönt att ha en kontakt med psykolog, det är så mycket som jag behöver ventilera med någon som inte känner mig. Och trots allt så har vi kommit fram till att jag har jäääävligt mycket att jobba på men att det är möjligt, jag är inget lost case. Har även fått ytterligare en diagnos, GAD - Generaliserat Ångestsyndrom. Har läst mycket om det de senaste dagarna och det är en liten pusselbit som fallit på plats, det känns skönt att kunna läsa om det för att kunna bearbeta. Psykologen sa att det är fullt möjligt att arbeta bort men det kommer ta mycket tid och energi. 
Ska tillbaka dit redan på tisdag nästa vecka, vilket känns skönt. Det går åt rätt håll trots att jag inte ser något slut på detta helvete, men jag försöker att ge det en chans. 

Nu har jag precis kommit hem efter en sväng på Djurön tillsammans med Linnea, skönt att bara sitta och prata. Ventilera. Främst i solnedgången, jag älskar solnedgångar. Det känns så lugnande på nått sätt. 

2018-07-10

Häromdagen var jag och Johanna i min fina hemstad Söderköping och strosade en stund. Åt glass på Göta glass och var på Glitter Outlet där jag bara skulle kolla men kom ut med 8 par nya örhängen. Fantastiska jag. Tanken var att vi skulle sola och bada i skiren men det började regna efter någon timme så vi åkte ett varv istället. 

Vi var även på bio senare på kvällen, vi såg "Den blomster tid nu kommer" som utspelar sig i Norrköping. Den var helt klart sevärd! 

blombud

Idag vaknade jag av ett samtal där dem sa att jag har fått ett blombud som kommer senare under dagen. Jag blev väldigt fundersam vem det kunde vara ifrån och det visade sig vara från mina fina, saknade kollegor. Hur gulliga är dem inte!? Tack hörrni! 

finbesök

 

Idag kom Empisen på besök. Riktigt finbesök med andra ord. Pratade om allt och hon var supersnäll och hjälpte mig med saker som jag inte orkat ta tag i. 
Finaste Empisen. 

late night talk

Söndag: 
Idag är det två veckor sedan jag spenderade natten på akuten. Två veckor sen jag försökte avsluta mitt eget liv. Hur det känns? Absurt. Att det redan har gått två veckor, det känns som det var igår samtidigt som det känns som att det aldrig hänt. Två turbulenta veckor, många läkarbesök, mycket tankar och främst mycket känslor. 

Jag kom hem sent igår och har spenderat större delen av dagen i sängen. Vid 22 tiden gick rastlösheten i taket och jag tvingade med Martin för ett kvällsdopp. Vi satt och pratade i flera timmar och tillslut kom Martin i vattnet iallafall. Jag tyckte det var lite för läskigt att doppa mig i det kolsvarta vattnet då klockan blev allt för mycket innan vi verkligen tog tag i badandet. Skönt att ventilera lite och få lite kvalitetstid med en god gammal vän! 

Klockan är väldigt mycket och jag borde verkligen sova då mobila enheten från psykakuten kommer hit imorgon vid 09 för rutinbesök, som vanligt. 

"jag vill vara singel med dig"

Jag vill att du går ut och tar en öl med vänner, att du har en baksmälla dagen efter och ber mig att komma över för att du vill ha mig i dina armar. Jag vill prata med dig i sängen på morgnarna om diverse saker, men ibland även på eftermiddagarna; jag vill att alla ska kunna göra vad de vill under dagen.

Jag vill att du berättar för mig om utekvällarna med dina vänner. Att du berättar för mig att det fanns en tjej i baren som hade ögonkontakt med dig. Jag vill att du skickar meddelanden till mig när du är full med dina vänner, bara för att berätta någon nonsens, bara så att du kan vara säker på att jag också tänker på dig.

Jag vill att vi ska kunna skratta när vi älskar. Jag vill skratta för att vi provar nya, tramsiga saker.

Jag vill spendera tid med våra gemensamma vänner och att du tar min hand och leder mig till ett annat rum för att du inte kan vänta längre och vill ha mig på en gång. Jag vill försöka vara tyst för att de andra inte ska höra oss.

Jag vill bli ett med dig, att du ska få mig att prata om mig själv och att du pratar om dig själv. Jag vill tjafsa med dig om vad som är bäst: den norra eller södra kusten, den västra eller östra kustremsan.

Jag kan bara tänka mig våra drömmars lägenhet, även om jag vet att vi förmodligen aldrig kommer att bo tillsammans. Jag vill att du berättar för mig om dina planer, även om de inte är helt utvecklade. Jag vill att du överraskar mig genom att säga: ”Hämta passet, nu drar vi.”

 

Jag vill vara rädd med dig. Göra saker som ingen annan skulle eftersom jag känner mig säker med dig. Komma tillbaka till huset full efter en härlig kväll ute med mina vänner. Att du tar mitt ansikte i dina händer, kysser mig, använder mig som kudde och håller mig hårt om natten.

Jag vill att du ska ha ditt liv och helt plötsligt besluta att åka på en resa i några veckor. Att du lämnar mig här ensam och uttråkad i hopp om att du ska gå in på Facebook och säga ”hej”.

Jag vill inte alltid vara inbjuden till dina fester och jag vill inte alltid bjuda in dig till mina. På så sätt kan jag nästa dag berätta för dig om kvällen, och du kan berätta för mig om din.

Jag vill ha något som är simpelt men komplicerat på samma gång. Något som får mig att ifrågasätta mig själv, men som i samma stund som du sätter din fot i rummet får all min oro att försvinna. Jag vill att du ska tycka att jag är vacker och vara stolt över att säga att vi är tillsammans.

 

Jag vill att du ska säga att du älskar mig, och framförallt att kunna säga detsamma till dig. Jag vill att du ska se på när jag går framför dig bara för att du ska kunna se mina höfter svänga från sida till sida; att du får mig att skrapa rutorna på vintern eftersom sättet min kropp rör sig får dig att le.

Jag vill smida planer utan att veta om vi någonsin kommer att utföra dem. Att vara i ett ärligt förhållande. Jag vill vara den tjej som du vill ska stanna. Jag vill att du fortfarande ska ha en önskan att strula runt med andra tjejer, men att det är mig du kommer till i slutet av kvällen. För jag vill gå hem med dig.

 

Jag vill vara den du älskar och somnar med. Den som lämnar dig ensam när du arbetar och som älskar dig när du förlorar dig i din värld av musik. Jag vill leva ett singelliv med dig. För att leva vårt liv som ett par skulle vara som att vara singel, men tillsammans.

 

- Isabelle Tesier

kalvö

I fredags efter läkaren tog jag bilen och åkte ut till lilla kalvö där Johanna och Danne höll hus. Himla skönt att komma iväg faktiskt! 
Stannade över natten och igår kollade vi självklart på matchen. 

 

Utöver en väldigt mysig helg så är jag nu officiellt sjukskriven 100% månaden ut och sedan 50% i augusti. Vet inte riktigt vad jag ska känna. 
Känns helt absurt att jag, 21 år är sjukskriven. Men det är väl precis vad jag behöver. 

sun is out

Idag har jag gjort precis det läkaren rekommenderat. Motionerat. Jag och Emelie bestämde tidigare i veckan att vi skulle åka och sola och bada idag och fick för oss att utforska ett nytt ställe som verkat väldigt mysigt och fint. Sagt och gjort, det tog oss en timme av förvirring till fots i skogen innan vi hittade till denna klarblåa sjö. Fötterna är helt slut och har nog aldrig känt mig så lost. 

 

Utöver det har jag idag fått kontakt med min tillfälliga psykolog på vårdcentralen innan jag skjutsas vidare till vuxenpsyk. Vi pratade även om min sjukskrivning och kom fram till att jag kommer vara borta minst en månad 100% och sedan får vi se vad dem säger på vuxenpsyk helt enkelt. Han kändes väldigt bra, en av dem bättre jag pratat med faktiskt! Vi pratade i ca 30 minuter om läget så han hade lite mer koll, har även bokat tid med honom på onsdag nästa vecka. Det går med andra ord framåt i processen och idag har varit en bra dag trots att jag inte sovit alls mycket. Det är väl andra dagen jag verkligen GÖR någonting på två veckor, framsteg. Sakta men säkert. 

Imorgon ska jag till läkaren och hämta ut mitt intyg, prata lite med min chef och sedan om jag orkar, denna dag har krävt en hel den energi om vi säger så, åka till Daniel och Johanna som är på landet. Vi får se va energin räcker till. 

24 juni - "jag orkar inte mer, förlåt"

Kommer hem till en tom lägenhet som ser ut som kaos, jag har inte orkat bry mig om något. Helgen har spenderats med vänner, ovänner, bekanta och nya människor. Tjejerna hade fina välplanerade outfits, blomkransar i håret och var sådär extra fina och killarna var lite extra tillfixade. Det var ju midsommar. En helg som jag alltid sett som helig, men i år saknades både energi, förväntningar och pirr i magen. Det som fanns var tanken på att avsluta allt så snart denna helg är över. 
Inte nog med att man skulle behöva låtsas som att allt är okej så skulle jag behöva låtsas som ingenting med killen som tidigare i år vann och krossade mitt hjärta, umgås med människor som ständigt kastar skit på mig för varenda grej jag någonsin gjort. Ibland känns det som att jag till och med andas fel i deras ögon. 

Veckorna innan hade orken för länge sedan dött ut och jag levde på hoppet om att det kanske skulle bli bra och med samvetet om att inte vilja såra folk, lämna efter mig en sorg. 
När jag kom hem från den helgen som jag annars tycker är den bästa i hela världen som denna gång hade slutat i katastrof på alla sätt möjligt var jag helt slut. Det fanns ingen ork var, ångesten ledde mig och hela kroppen skakade. Jag vet att jag satt och skrev CV och personligt brev på engelska för att kunna fly landet, som om det hade underlättat. Jag är rätt bra på det där, att fly alltså. 
Låtsas som att ingenting hänt. Mästare skulle jag nog kunna säga. Jag har ju trots allt låtsats som att allt är bra så länge jag kan minnas. 

En vän frågade om helgen och det var där jag brast, inte när någon stod och skrek i mitt ansikte, inte när jag fick höra hur dum i huvudet jag är och inte där och då. Det var här hemma i soffan i mina 54kvm. Det var här det slog mig, hur och vad jag än gör kommer det aldrig räcka. Tro inte nu att allt handlade om helgen, det var bara droppen som behövdes för att det skulle rinna över. Triggern. Jag har hatat mig själv och känt såhär så länge jag kan minnas, värdelös. Ångest, ångest, ångest. 

Det blev för mycket för att hantera och jag såg ingen annan utväg. paniken segrade. Den ständiga känslan av att drunkna tog över, jag drunknade. Alla hjärnspöken fick som dem ville. Det värsta är nog att jag kände lättnad, det skulle äntligen ta slut. Jag ville skrika, slå och springa ifrån mig själv. Tillslut satt jag på golvet bredvid sängen, en stor blodfläck på golvet och i den en tom burk av lugnande mediciner. Jag var där igen. Jag ville inte existera. 

20:23 - "jag orkar inte mer, förlåt" knappade jag in och skickade iväg. 

20:42 - Med mina blodiga, skakiga händer och huvudet tungt som bly lyckades jag slå in 112. En stund senare kom ambulanspersonalen in genom min ytterdörr. Den ena la bort rakbladet och kollade burken jag tidigare tömt. Den andra torkade tårar på min kind och lindade om armarna med en handduk. Vi samlade ihop laddare, plånbok och mobil och dem hjälpte mig ner för trappen och in i ambulansen. Där grät jag hysteriskt, jag kunde inte andas och jag minns att jag upprepade orden "Det är skit, alltihop" tusen gånger medan ambulanspersonalen pratade med mig. 
In på akuten och lagd på en bår helt ensam i en steril korridor. Jag fick ett patientband och ambulanspersonalen lämnade mig. 

Några minuter senare kom Johanna, hon var arg men mest rädd och jag var hög på all medicin jag proppat i mig. Jag låg och skrattade och grät samtidigt. Jag minns att jag sa "inte ens dö kan man göra ordentligt". 
Det ringer i telefonen men jag orkar inte svara. Jonas dyker upp, han håller mig i handen. Hela huvudet snurrade och jag pratade om saker som jag inte minns. Johanna fick hjälpa mig in på toaletten då jag knappt kunde stå själv. När vi kommer ut därifrån ser jag en söndergråten Emelie komma i korridoren, hon springer mot mig och kramar om mig och allt jag kunde få ur mig var "Det är väl jag som ska gråta inte du". 

Det tog 6 timmar innan jag fick sy. Fem stygn. 

På morgonen hade Jonas och Johanna åkt hem och Emelie satt vid min sida som min mamma och fick tala för mig för det enda jag pratade om var skit, babbel. Hjärnan kopplade inte vad som var verkligt och inte. Jag ville hem. Kroppen var full av adrenalin och så fort jag höll på att somna fick jag okontrollerbara ryckningar i hela kroppen och tillslut fick jag så mycket panik att jag bröt ihop. Jag skrek att jag ville hem, ville slita av mig håret och satt och upprepade "jag får panik". Rädslan i Emelies ögon var obeskrivbar. 

Vid 6 tiden fick jag ett rum på psykakuten, jag fick stanna kvar. Dem tog ifrån mig allt som jag möjligen skulle kunna skada mig själv med och jag hade bara mobilen kvar. Efter att Emelie lämnat mig somnade jag direkt. 

Personalen väckte mig vid ungefär 11:30 och jag fick komma in i ett samtalsrum och vänta på en läkare som jag skulle få prata med. Det tog lång tid och jag somnade om, sittandes med huvudet lutat i handen. Vaknade till och in kom en läkare som var genomtrevlig och verkligen lyssnade, förstod vad jag sa. 

Det var den historien, jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig. För det är inte synd om mig, jag är inte ensam om att må såhär och tagit det beslutet jag tog och det är därför jag skriver om det. Samt att när jag skriver om det känns det lättare att hantera. Jag kämpar på.