alexandradjenfer

like a ghost

Jag hör och ser dig överallt, det känns som att vara hemsökt av ditt spöke. Det är läskigt vad hjärnan hittar på av all ohanterad sorg. 
Häromdagen tyckte jag mig se dig i backspegeln men efter att få ha gnuggat mig i ögonen några gånger insåg jag att det bara var en vanföreställning. Nyss tyckte jag mig höra din röst utanför min lägenhet. Ja, jag håller på att bli galen på riktigt. I alla fall är det så det känns. 

 

Det spelar inte längre någon roll vad jag gör, för mitt hjärta och min hjärna kan inte hantera det. Jag vet att det egentligen inte är dig jag behöver eller saknar utan, någon bara någon numera. Men jag associerar allt med dig och jag ber om ursäkt för det. Jag är arg, jag är ledsen men framför allt; ensam.  

 

Det går bra ibland, men ibland väller minnena över mig och sorgen gör så jävla ont att jag fryser till is. 
Häromdagen gick jag förbi dörren in till mitt sovrum och bara genom att se sängen ur en viss vinkel fick mig att frysa till. Det var som att se oss framför mig, ett minne. Något som satt sig så hårt på näthinnan att det inte längre går att radera. 

 

Minnena av dig hemsöker mig, inte bara i mina drömmar längre. 
Det är platser, ord och dofter. Men som sagt det är inte dig jag saknar, det är känslan. 
Känslan av att tillhöra något, känslan av att någonting i mitt liv faktiskt har en mening. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas