alexandradjenfer

I'M A MESS

Så länge som jag kan minnas har jag känt mig i vägen. Som att jag är ett problem för alla jag ens kommer i närheten av.  För enligt erfarenheter har jag faktiskt bara varit ett problem för alla. Familj, vänner, i skolan och i kärleksrelationer.  Det är alltid något som jag gör fel, gör vänner arga och besvikna, blir en tyngd och skam i familjen och blir lämnad av alla potentiella partners för att ingen orkar med mig. Jag vet att ni som läser detta och känner mig kommer säga att det inte är så, men det är precis så det har känts sen så länge jag kan minnas. 

Jag minns hur jag blev flyttat hit och dit mellan mormor och andra vänner i mammas liv för att hon var tvungen att jobba och jag blev någonting som kom i vägen och då var det enklare att låta mig va hos någon. Men då blev det ju självklart ett problem för dem, något dem måste tänka extra på. Jag minns hur jag ansågs som problemet när alla barnen på skolan såg mig som mindre värd, det var ännu ett problem att ta hand om. Istället för att ta hand om det faktiska problemet, mobbningen var det enklare att flytta på mig och förklara för mig att jag var problemet. Jag minns hur min ilska blev ett problem, hemma och i skolan. Hur man ville ändra på mig, hur fel jag var. Hur kunde jag bete mig som jag gjorde, det var vad dem frågade mig. Ingen såg mig som jag, jag var bara ett problem. 

Jag minns hur min första, största kärlek förklarade för mig hur fel jag var och att han inte orkade med mig. Jag var ju bara så sur hela tiden, jag blev ledsen när han träffade andra, jag blev arg när han ignorerade mig men ändå var det jag som var problemet. Jag var i vägen för honom. 

Min andra kärlek, den som precis tagit slut. Jag var så pass mycket i vägen att han var tvungen att radera mig ur sitt liv. Ibland önskar jag nästan att alla gjorde det, det hade varit så mycket lättare då. Att säga hejdå. 

Så här har det alltid varit och i varenda liten relation jag har, oavsett om det bara är till bekanta eller till mina närmste vänner så känner jag mig som ett problem. Jag känner mig i vägen hela tiden. Mellan min bästis och hennes sambo, mamma och hennes jobb, kollegorna och jobbet, mina vänner och det de tycker är kul. 

Ingen hör av sig längre, det känns som att ingen vågar. För jag är ju faktiskt hon som försökte ta livet av mig. Det är enklare att låtsas som att det inte hänt. 
Jag finns inte längre, jag är bara en jävla tröskel i allas liv. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas