alexandradjenfer

sorg

Varje torsdag klockan 13 sätter jag mig ned i den gröna, ganska obekväma stolen mitt emot min psykolog. Oftast är det som att slå på en kran, jag bara gråter och gråter och ut kommer allt jag gömmer undan för min omgivning. Det är så fruktansvärt läskigt att öppna upp till 100%, reflektera och diskutera alla ens brister. Där är jag så fruktansvärt liten och trasig, precis som det känns på insidan. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Det är så obehagligt att fokusera på mig och bara mig. För jag har alltid satt mig sist och det är få gånger jag känner efter hur det verkligen känns. Vad som händer i kroppen, hur ångesten känns, hur ilska känns, hur sorg känns, hur lycka känns och hur kärlek känns. Det är så pass länge sedan jag levde ut mina känslor att jag glömt bort hur dem känns. Det jag förvandlat allt till är ångest. 

Idag pratade vi om kärleksrelationer, det som jag hållit mig mest för att prata om med psykologen. För det är det känsligaste jag vet. Jag kan prata hur lätt som helst om mina självmordstankar, mina vänskapsrelationer, min tuffa uppväxt och allt som hör till men när det kommer till kärlek gör det fysiskt ont. För i mitt huvud har ingen någonsin känt så starkt för mig som jag för den. Jag har alltid varit den som blivit lämnad och det är en skam i sig. Känslan av att inte vara bra nog och rädslan av att öppna sitt hjärta och någon bara klampar över mig är det som tar över. Vi pratade om min senaste relation, hur den avslutades och hur fysiskt jävla ont det gör i mig att det är slut. Jag lever kvar i det, trots att det gått nästan ett år sen han lämnade mig. Hon förklarade då att det är viktigt att sörja, ordentligt. Vi pratade mycket och länge om det. Nästan hela timmen vi hade. Hon sa till mig att jag måste sörja för att ens komma i närheten till ett avslut. Det slog mig då att jag kanske inte har gjort det, inte ordentligt iallafall. Jag skriver mycket om det och det är ett sätt för mig att hantera det men jag har inte levt ut mina känslor till 100%, jag har trängt undan dom. Supit bort dom, sökt bekräftelse på fel ställen för att förtränga, förminskat mina egna känslor. 

Andra säger till mig "Det är dags att släppa nu, han bryr sig inte". Jag vet det, men som sagt jag måste få sörja klart. För jag har faktiskt förlorat mer än bara kärlek. Jag har förlorat en nära vän och min trygghet. Det känns nästan lite som att han gått bort och jag ska lära mig leva med det. För när vi ses är vi bara spöken för varandra. Han har raderat mig från sitt liv och han är bara en skugga som förföljer mina tankar som om jag vore hemsökt. 

Så det är vad jag ska göra nu, jag ska sörja. Jag får anses som jobbig, blödig. Men jag måste få göra det här, jag måste få sörja klart innan jag kan gå vidare i livet utan honom och utan oss. Det kommer bli mycket tårar och mycket ångest. Leva ut all ilska, all besvikelse och få upplopp för alla krossade förhoppningar. 

 

Om jag inte gör det, hur ska jag då kunna släppa in Mr. Right när han väl dyker upp. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas